Författare, poet, skribent, partisan och programledare.
Stockholm. Rom
Joined April 2015
- Tweets35.4K
- Following569
- Followers20K
- Likes26.2K
De största hotet mot svensk fotboll är INTE folk med bengaler.
Just nu är det polisen i Göteborg som verkar ha någon slags desperat längtan efter att få leka krig och pepparspraya småflickor. Vad fan ÄR detta?
Varför skicka in kravallpolis på en fotbollsläktare? Det är så jäva infantilt, obegåvat och direkt motbjudande.
Det är alltså polisens ingripande som leder till att ett tjugotal personer får uppsöka vård. Det är INTE bengaler eller supportrar som åstadkommer detta.
Allt är som vanligt upp och ner och helt åt helvete.
Imorgon startar ett nytt kapitel i mitt yrkesmässiga liv. Många förändringar väntar i vinter. Detta är en av de roligare. Jag har verkligen saknat sportjournalistiken. Nu verkar det som om jag är på väg tillbaka.
Missa inte vårt senaste avsnitt!!
Lyssna: open.spotify.com/episode/4Cq…
Jag har rört mig i väldigt många olika slags rum i mitt yrkesliv.
Jag har tyckt mycket om dem allihop.
Varje promenad genom slottet som är allas vårt liv startar alltid någonstans. Det finns en plats, eller ett rum, dit du alltid återvänder till, och som du utgick ifrån en gång.
Det finns en plats som är vinden som fyllde seglen.
För mig är det författarskapet, skrivandet.
Just nu är jag aktuell med en bok som heter "Flykten från Atlantis."
De är min tjugosjätte utgivna bok.
Men på många sätt känns det som min första. Det är som om jag gjort ett varv och är tillbaka (eller äntligen framme) vid en punkt där språket och det jag vill berätta harmoniserar på ett sätt jag inte upplevt förut.
Från den här platsen vill jag fortsätta att skriva böcker som berör.
"Flykten från Atlantis" ges ut av Sjösala Förlag och du hittar den överallt där böcker säljs.
Marcus Adriano Birro retweeted
Tack för ett oförglömligt derby! Nu bygger vi tillsammans än bättre förutsättningar.
Tillsammans skapade vi igår en otrolig inramning som bar fram Sällskapet till seger!
Nu när derbyna för i år är färdigspelade, så vänder vi fokus till att lägga en bra grund för framtiden.
Vår podcast går väldigt bra just nu. Tacksam för det.
Möt författaren Mari Ljungstedt i vårt senaste avsnitt.
Idag för tre år sedan förlorade jag en vän.
Sverige förlorade en tröstande nationalklenod.
Men hans konst lever för evigt.❤️
Igår hade jag äran att få samtala om, och läsa ur, min nya bok ”Flykten från Atlantis” i vackra Hedvig Eleonora Kyrka.
Tack till alla som kom och lyssnade och för alla fina ord vid bokbordet efteråt.
Är lite överväldigad över alla lovord om boken.
Tack Erik för din utsökta förmåga att leda samtalet.
Tåget skulle gå väldigt tidigt minns jag.
Det var en söndag 1997 och jag hade bara någon vecka tidigare blivit utsedd att få arbeta på Sveriges Radio, P3, under ett halvår i något slags projekt som jag läst om någonstans.
På tåget hamnade jag bredvid Sladjan Osmanagic som också var en av de som blivit utsedda.
Vi var tjugofem unga män och kvinnor som aldrig hade träffats men nu skulle vi till Stockholm för att gå på radioutbildning, först i huvudstaden, sedan i en liten ort utanför Gävle, Gysinge.
Bredvid mig, intill fönstret, satt en lång, smal kille som sneglade nyfiket mot mig.
Jag hade min bärbara cd-spelare och drog igång en skiva med The Jesus And Mary Chain.
"Jävlar, utbrast Sladjan, det där är bra grejer. Jag älskar dem."
Efter det var vi fast.
Han hade något upproriskt intellektuellt över sig och vi blev vänner med en gång.
Vi tydde oss till varandra under de där veckorna i Stockholm och i Gysinge. Vi gjorde alla projekt och uppgifter ihop.
Vänskapen fortsatte när vi kom tillbaka till Göteborg och började arbeta tillsammans på SR.
Under åren på SR i Göteborg arbetade vi på olika redaktioner, jag på Bossanova och Frank i P3 och Sladjan arbetade först på Musikjournalen (jag kan ännu höra hans Birkenstock-sandaler mot plastgolvet när han letade upp mig för att spela Manic Street Preachers nya eller berätta om något nytt galet som sångaren i The Sisters Of Mercy hade sagt), och lite senare blev han rikskändis i Rally i P3.
Redan där och då, i Sveriges Radios korridorer i Göteborg, snackade vi fotboll och jag slogs av hans kunskaper och älskade inte minst hans innerliga kärlek för italiensk fotboll.
Vi kunde sitta hela eftermiddagar och plocka ut laguppställningar och Sladjan var skoningslös både i sin övertygelse och sin vänskap.
Det var också Sladjan som först bjöd in mig att medverka i Svenska Fans, en plattform som senare lade grunden för allt fantastiskt jag fått göra som sportjournalist. Det var Sladjan som såg min eventuella talang. Det var Sladjan som tog striden för att jag skulle få komma. Det var Sladjan som alltid, oavsett allt, hörde av sig när han tyckte man hade gjort eller skrivit något bra.
Hur fan är det möjligt att han bara dött? Det är så fruktansvärt orättvist. Han var (och kommer alltid förbi) en kompromisslös men just därför ömtålig konstnärssjäl som ibland kände att världen stod på kant och jävlades bara för hans skull.
Men han var en ömtålig och väldigt varm människa som aldrig glömde varifrån han kom eller vem han var.
Fy fan för den där lismande hyndan döden.
Tack för all kärlek genom åren, Sladjan.
All kärlek, alla böner och all omtanke går till dina nära och kära.
Jag lyfter mitt glas ikväll för dig, Sladjan, och för alla oss som hade nåden att få lära känna dig.
