Gimle Kulturförening

Det är faktiskt inte svårare än så 🇸🇪❤️

GUSTAV ADOLFSDAGEN Idag, den 6 november, firas Gustav Adolfsdagen till minne av Gustav II Adolfs dödsdag då han stupade i Lützen 1632. Gustav II Adolf var den kung som grundade både Göteborg och det svenska stormaktsväldet. År 1633, året efter sin dödsdag, hedrades han av Sveriges riksdag med namnet Gustav Adolf den store, och han har även kallats för Lejonet från Norden. Dagen är allmän flaggdag i både Sverige och Finland. Gustav Adolfsdagen är en tämligen modern temadag, den började firas i Sverige först på 1800-talet, då man gärna lyfte fram Sveriges stormaktstid och de fornstora dagar som flytt. För att uppmärksamma dagen säljer många caféer och bagerier en Gustav Adolfsbakelse. Gustav Adolfsbakelsen kan se lite olika ut, men den är ofta fyrkantig och prydd av kungens medaljong i choklad eller marsipan. Konfektyr till minne av Gustav Adolf lanserades första gången 1854 i Göteborg i samband med avtäckandet av Gustav II Adolfs staty på Gustav Adolfs torg. Statyn är i dag Göteborgs äldsta offentliga konstverk och föreställer Gustav II Adolf i brons som med höger hand pekar mot torget samtidigt som han sägs säga ”Här ska staden ligga”. I samband med den högtidliga avtäckningen 1854 sjöng man bland annat: En bön må vi begära: Du ärliga Göta blod, Bevara din heder och ära, Behåll ditt friska mod. Utvälj den sköna kronan, Som är ett hederligt namn, Ärft af de gamla fäder: Dess rykte oss ännu gläder; Det klingar i alla land. I Finland kallas dagen för Svenska dagen och instiftades av Svenska folkpartiet 1908. I en tidningsartikel 1908 sa Svenska folkpartiets grundare, Axel Lille, såhär om dagen: ”Gustaf II Adolf är vår historias största minne, väl värt att bliva den medelpunkt, kring vilken Finlands svenska befolkning skrider till samling på en dag, då denna ur sina hävder vill hämta nytt mod och nya krafter i striden för sin rätt att vara sig själv, att bevara sin nationalitet”. År 2003 anordnades en tävling av Livrustkammarens Vänner och Gastronomiska Akademins Vänförening för att förnya Gustav Adolfsbakelsen. Tävlingen utlystes i radioprogrammet ”Meny” och vinnarbidraget blev en bakelse med smak av fläder och svarta vinbär, täckt av ett rött hallonlager. Kombinationen slog dock aldrig igenom. Men traditionen att äta en Gustav Adolfsbakelse i någon form lever vidare och en bakelse med Gustav II Adolfs medaljong kan nog köpas på vartenda konditori och café denna dag.

November enligt Bondepraktikan: De rika, nu feta gäss af mig köper, Jag hugger wed, till elden jag löper. Till bad och okyskhet will jag icke råda, att taga drick och åderlåta. Höres tordön det tecknar gott år. I denna månad gör intet svettbad, bruka varm mat, senap, litet varm getmjölk, därav bekommer du ett vackert ansikte. Till bad och okyskhet will jag icke råda, att taga drick och åderlåta.

”Det var en sägen, att, när en kyrka byggdes, begrovs under ena hörnstenen en bagge, en hund eller något annat levande djur, som sedan blev en kyrkogrim och hade uppdragen åt sig den nattliga vakten vid kyrka och kyrkogård. Huru menlöst än detta djur i livstiden varit, blev det dock, sedan det blivit kyrkogrim, förfärligt, särdeles för alla onda människor. Så tilltagsen var den tiden sällan någon tjuv, att han kunde övervinna fruktan för kyrkogrimmen och stjäla i kyrkan. Men icke endast i deras livstid, även sedan de avlidit, hade elaka människor att frukta för kyrkogrimmen. Stundom hörde man mitt i natten ett häftigt susande i luften, liksom av förföljde fåglars oroliga flykt. Det var inte annat än nattkorpar — ”nattravnar” — eller sådana kyrkogårdens onda invånare, som uppskrämts av kyrkogrimmen ur sina gravar och nu svävade utan ro och rast omkring, tills de vid första gryningen fingo åter sjunka ned till vila.” - Ur Folklivet i Skytts härad i Skåne vid 1800-talets början av Nicolovius, år 1847

SKRÄMMANDE NORDISKA VÄSEN - KYRKOGRIM, NATTRAMN OCH GLOSO Genom importen av den amerikanska Halloween-seden har denna tid på året kommit att präglas av ett särskilt fokus på tillvarons och andevärldens mörkare sidor. För våra förfäder var medvetenheten om mörka andeväsen dock ingenting som man bara tänkte på under ett par veckor, utan något som man ständigt levde med och förhöll sig till. De närmaste dagarna skall vi ge er några av de allra mörkaste exemplen på väsen ur den svenska folktron samt förfädernas tips om hur du kan skydda dig emot dem. KYRKOGRIM, NATTRAMN OCH GLOSO Trots kristendomens starka ställning i vårt land så överlevde väldigt länge rester av en äldre, hednisk föreställningsvärld bland den svenska allmogen. Centrala teman i denna föreställningsvärld var att djur och natur sågs som besjälade och att en andevärld existerade parallellt med vår fysiska verklighet och kontinuerligt samspelade med den. Gränserna mellan människa och natur och liv och död var således inte något absolut. Ett uttryck för detta är de mörka, till kyrkogårdar knutna, väsen som i folktron gick under benämningarna kyrkogrim, nattramn och gloso. I vår föregående postning om Maran berättade vi att ett av de primära skydden mot detta väsen var att offra en uggla och spika upp den på väggen, till skydd för djur och människor. Denna sed vittnar om föreställningen om att man genom att offra ett djur och binda dess fysiska kropp till en viss plats, också kunde binda dess själ till denna plats och göra den till en väktare av den platsen. En vanligt förekommande sed vid byggandet av äldre kyrkor (som ofta restes på samma plats där äldre asatempel eller offerlundar stått) var att offra en hund, en oxe, en galt, en bagge eller något annat djur med våldspotential och lägga det under tröskeln, golvet eller inuti väggen av kyrkan. Genom detta offer skapade man på så sätt en evig, andlig väktare av kyrkan och framförallt av själarna av de människor som vilade på kyrkogården. Andeväsendet av det djur som offrats blev mycket farligare och mer skräckinjagande av vad djuret hade varit i livet. Offrandet och döden förvred och förråade djurets själ och gav den ett specifikt syfte. Dessa väsen kallades för kyrkogrim och de hade makten att döda, skada och psykiskt terrorisera alla människor som med ont uppsåt eller bristande respekt närmade sig kyrkogården eller gravarna. En särskild variant av kyrkogrimmen kallades för Gloso och var en sorts demonisk vildsvinsgalt med röda, lysande ögon, vassa betar och en sylvass ryggkam som kunde sprätta upp tjuvar och gravskändare i skrevet. Om någon vanhelgade kyrkans gravplats och därigenom uppväckte kyrkogrimmen eller gloson, så kunde man också attackeras av Nattramnen. Den sistnämnda var en slags demonisk korp som var en manifestation av de plågade själar som tagit sitt eget liv eller som hade begått särdeles onda handlingar i livet och därför nekats inträde i himmelriket. Även Nattramnen hade förmågan att fysiskt skada och driva människor till vansinne. Det säkraste sättet att undvika kyrkogrimmen och gloson var att alltid visa respekt i närheten av kyrkan och kyrkogården och att aldrig vistas där efter mörkrets inbrott. I synnerhet borde man undvika den spådomskonst som kallades ”årsgång” och som innebar att man under nyårsnatten gick runt kyrkogården i ett särskilt mönster medan man uttalade särskilda magiska ramsor i syfte att få se in i framtiden. Detta provocerade kyrkogårdens väktare något oerhört. Gloson kunde dock, i vissa fall, i likhet med sina levande artfränder, blidkas med vissa sorter av äppel, nötter eller örter. Nedan följer några äldre folkliga uppteckningar kring dessa väsen: ”Tostarps kyrka i Norra Åsbo härad är byggd före syndafloden, och derför offrade der förr många sjuka till henne för att få sin helsa igen, och ännu är detta bruk icke helt och hållet bortlagt. Der förtäljes vidare, att då denna kyrka skulle byggas på en annan plats, än der hon nu står, blef allt hvad man byggde om dagen nedrifvet om natten. Då lät man här, liksom på Hven, ett par tvillingoxar bestämma, hvar kyrkan skulle stå. Der de stannade, blef kyrkan byggd; men först offrade man på platsen båda oxarne, så de blefvo der kyrkogrimar.” - Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok av Eva Wigström, år 1888. ”Det var en sägen, att, när en kyrka byggdes, begrovs under ena hörnstenen en bagge, en hund eller något annat levande djur, som sedan blev en kyrkogrim och hade uppdragen åt sig den nattliga vakten vid kyrka och kyrkogård. Huru menlöst än detta djur i livstiden varit, blev det dock, sedan det blivit kyrkogrim, förfärligt, särdeles för alla onda människor. Så tilltagsen var den tiden sällan någon tjuv, att han kunde övervinna fruktan för kyrkogrimmen och stjäla i kyrkan. Men icke endast i deras livstid, även sedan de avlidit, hade elaka människor att frukta för kyrkogrimmen. Stundom hörde man mitt i natten ett häftigt susande i luften, liksom av förföljde fåglars oroliga flykt. Det var inte annat än nattkorpar — ”nattravnar” — eller sådana kyrkogårdens onda invånare, som uppskrämts av kyrkogrimmen ur sina gravar och nu svävade utan ro och rast omkring, tills de vid första gryningen fingo åter sjunka ned till vila.” - Ur Folklivet i Skytts härad i Skåne vid 1800-talets början av Nicolovius, år 1847.

ALLHELGONAHELGEN OCH ALLA HELGONS DAG Alla helgons dag är en helgdag, som infaller lördagen mellan 31 oktober och 6 november. Tillsammans med den inledande fredagskvällen och efterföljande söndag utgör denna dag en del av allhelgonahelgen. Högtidlighållandet av denna helg har rötter i den katolska kyrkan och bottnar i att helgonen hedrades med egna bemärkelsedagar i almanackan. Eftersom antalet helgon var fler än årets dagar behövdes en samlingsdag för alla som saknade ett eget datum. Denna dag fastställdes under 700-talet till 1 november. Senare kom den påföljande dagen, 2 november, att kallas ”alla själars dag” och bli en festdag för att fira döda familjemedlemmar. I Sverige omnämns allhelgonadagen tidigast år 1198 i en kalender från Vallentuna kyrka. Där räknas den till andra klassens helger och betraktas således som mindre betydelsefull än jul, påsk och pingst. Ändå verkar den ha haft stor folklig betydelse. Bevarade källor berättar att dagen uppmärksammades med allhegonagillen runt om i landet, då man festade, mindes döda släktingar och gladdes över deras gärningar. Dagen kunde också högtidlighållas genom välgörenhet. I det gamla bondesamhället kopplades allhelgonadagen till årstidsväxlingarna och ansågs markera vinterns början. Liksom andra brytpunkter under året omgavs dagen av viss magi och allhelgona betraktades som en lämplig tidpunkt att spå det kommande vintervädret. Efter reformationen på 1500-talet minskade helgonens religiösa betydelse, men allhelgonadagen behölls som helgdag. Alla själars dag, däremot, avskaffades, men hade så stor folklig popularitet att firandet fortsatte. Med tiden kom allhelgonadagen att ta över rollen som allmän minnesdag för de döda och i kalenderreformen 1772 förlorade dagen sedan sin heldagsstatus. I vår tid förknippas allhelgonahelgen kanske främst med ljuständningen på kyrkogårdarna. Det är emellertid en ung tradition. Först mot slutet av 1800-talet växte det fram en sed att tända gravljus, främst i städerna. Framför allt var det avlidna barns gravar som smyckades på detta sätt. Senare blev det vanligt att tända ljus även på vuxengravar. 1920 finns beskrivet att Värmdö kyrkogård var fylld av tända ljus vid allhelgonahelgen. Efter andra världskriget slog seden igenom i hela landet, kanske på grund av intryck från krigskyrkogårdarna ute i Europa. Då dagen uppmärksammades och firades allt mer började röster höjas för att återinföra allhelgonadagen som helgdag. Vid helgdagsreformen 1953 beslutades att lördagen mellan mellan 31 oktober och 6 november skulle ges helgdagsstatus under namnet ”alla helgons dag”. Samtidigt fick, förvirrande nog, allhelgonadagen kvarstå i kalendern 1 november. Med tiden har nya traditioner uppstått i samband med allhelgonahelgen. Olika former av gravutsmyckningar har blivit vanligare. På många håll hålls kyrkorna öppna och ibland ordnas kyrkogårdsvandringar, musikarrangemang eller kaffeservering. I vissa församlingar är det tradition att bjuda in alla som mist en nära anhörig under året till en minnesgudstjänst för att hedra de avlidnas minne.

Gillar man att klä ut sig, skrämmas och gå från gård till gård och tigga godis så kommer man förmodligen älska de här gamla svenska sederna: Julknutar och Knutsgubbar. I stora delar av Sverige klädde barn och ungdomar ut sig till knutgubbar på tjugondag Knut. De bjöds på godsaker i de hus de besökte. I Värmland kallas traditionen för att ”gå skråbock” eller ”gå Knut” och var levande fortfarande på 90-talet. Felixgubbar. En liknande tradition som Knutgubben kallades i Skåne för Felixgubbar. Om man inte ville klä ut sig själv kunde man istället göra en felixgubbe av halm och gamla kläder och ställa i grannens farstu eller vem man nu ville skrämma. Valborrar. En urgammal sed är att klä ut sig skrämmande i ”skråpukar” och föra oväsen på valborg för att skrämma bort troll och onda andar. Fortfarande levande tradition i Dalarna men har förmodligen varit spridd i stora delar av Sverige. Lussegubbar och lussetåg. På Lucia var det förr en folklig tradition att ungdomar klädde ut sig och gick runt i stugorna för att tigga mat och dryck. Dessa lussegubbar, lussiner och lussebockar var ordenligt utklädda för att inte bli igenkända. De kunde ha sotade ansikten eller masker på sig och off var de klädda i ut-och invända pälsar. Julgoppa. I Dalsland klädde man ut sig till en Julgoppa runt jul. Man kunde klä sig i halm eller en ut- och invänd päls och gick sedan runt med andra utklädda ungdomar och skrämde folk. Liksom Felixgubben kunde Julgoppa även göras av halm och kläder istället. Påskkärringar. Idag en spridd tradition i Sverige men förr främst kopplad till Västsverige och speciellt Dalsland, Bohuslän och Värmland. Framför allt barn klär ut sig till påskkärringar med huckle och antingen delar ut påskbrev med godis i eller tigger godis. Förr var traditionen mer fokuserad på ungdomar som skrämdes och busade med varandra. Också vanligt att göra en påskkärring av halm som man brände upp på kvällen. Sverige har en rik kultur med en stor mångfald av regionala traditioner och sedvänjor som är värda att uppmärksamma, bevara och levandegöra! Kanske blir du inspirerad att återuppväcka någon av traditionerna ovan?

”Om det var ett dansgille där en del ungdomar ej fick vara med, så brukade de klä ut sig till spöke och genom att spöka för de dansande störa glädjen, som ung har jag flera gånger varit med. De holkade ur en rova med ögon, näsa och mun och satte den på en stång och draperade dem i lakan och sedan höll de upp dem utanför fönstren eller smögo omkring stugan i buskarna.” (Fina Jonsson f. 1860 Lerdala socken Västergötland).

”Under mörka höstkvällar var det alltid sed att stjäla rovor. Vi brukade lägga oss bakom en lada och äta oss mätta, sedan holkade vi ur en stor rova och satte ljus inuti den. Rovan fästes sedan på en stör. Vi väntade sedan bakom en häck eller en stuguknut, och när det kom någon smög vi fram gubben. Ofta satte vi rovgubben framför ett fönster för att skrämma någon som bodde ensam. Allra roligast var det om någon kom ut och var arg och sprang efter oss” (Gagnef, Dalarna, 1900-talets mitt).

”Man samlade ihop sockerbetor eller foderbetor som hästskjutsarna tappade på vägen. Sedan gröptes betan ur så att det blev hål för ögon, näsa och mun. Ansiktet skulle se hemskt ut. Ett stearinljus placerades inuti och på kvällen gick man ut (om man fick) och skrämde folk. Tidpunkten var på hösten och vintern under betsäsongen och jag kommer ihåg det från 1945-1947” (Smygehamn, Skåne).

SKRÄMMANDE VÄSEN I DEN NORDISKA FOLKTRON - MARAN Maran är i nordisk folktro ett (ofta) kvinnligt, förvridet, demoniskt väsen som hemsöker sovande människor och djur genom att nattetid ”rida” och dominera deras själar och kroppar, kväva dem och framkalla skräck, ångest och panik. Maran red och plågade allt levande som förr ansågs ha en själ. Detta inkluderade i äldre tider även träd. Träd som ridits av maror kunde få särskilda utväxter på grenarna i form av ”markvastar”, eller bli små och förvridna till växten såsom ”martallar” Maran omnämns redan i den fornnordiska Ynglingasagan och tron på henne levde kvar i Norden in på 1900-talet. Tron på maran har givit många avtryck i vårt språk. Vid sidan av redan avgivna exempel är det på grund av tron på maran som vi har språkliga utttyck såsom ”mardröm”, ”satmara” etc. I modern tid har vetenskapligt sinnade personer velat förklara myterna om maran med det fysiologiska fenomenet ”sömnparalys”, som drabbar ca 5 % av befolkningen och är en produkt av att en del av hjärnan befinner sig i djupsömn medan en annan del är vaken. De gemensamma symptomen består ofta i en känsla av förlamning, ångest, förnimmelse av ett ont, kontrollerande väsen i rummet och andningssvårigheter. Noterbart är dock att personer som lidit av sömnparalys tycker sig ha sett och upplevt olika saker, beroende på vilken kultur de tillhört. I Norden har ”marritten” varit den vanligaste visionen. Man kan befria en person från maran genom att tvinga maran till skogen. Man tar då en gren från ett träd med en markvast, eller en bräda som man sågat ur ett sådant träd, och lägger detta i sängen hos den sovande, så flyttar maran dit. Ett annat sätt att skydda sig mot maran var att offra och spika upp en uggla på väggen till boningshuset eller ladugården. Den kloka, men vildsinta rovdjurssjälen hos den nattlevande ugglan omvandlades då till en drömväktare för människor och tamdjur. Denna sed förekom på vissa platser i Sverige ända in på 1900-talet.

SKRÄMMANDE VÄSEN I DEN NORDISKA FOLKTRON - MYLNGAR Genom importen av den amerikanska Halloween-seden har denna tid på året kommit att präglas av ett särskilt fokus på tillvarons och andevärldens mörkare sidor. För våra förfäder var medvetenheten om mörka andeväsen dock ingenting som man bara tänkte på under ett par veckor varje år, utan något som man ständigt levde med och förhöll sig till. De närmaste dagarna skall vi ge er några av de allra mörkaste exemplen på väsen ur den svenska folktron samt förfädernas tips om hur du kan skydda dig emot dem. Mylingen är en gengångare av ett litet barn som mördats av sin egen mor. Ordet kommer från fornsvenskans myrða, "mörda". Myling betyder alltså kort och gott "mördad". Det förekom i äldre tider att mammor dödade sina barn. Ibland av ren galenskap, ibland för att skydda sitt eget rykte och sin sociala status för att barnet tillkommit genom otrohet eller annan utomäktenskaplig relation. Detta var ett brott som det äldre svenska samhället såg ytterst allvarligt på. Mylingen höll sig oftast till den plats där mordet skett och kroppen begravts. Vanligt förekommande platser var ödsliga myrmarker där modern tänkt att ingen skulle hitta den nergrävda barnakroppen. Förbipasserande kunde då ibland höra skrik och gråt nerifrån myren, ibland i kombination med en kuslig sång, där det mördande barnet ropade efter sin mamma eller berättade om hur mordet gått till. I vissa fall kunde mylingen dock förflytta sig från mordplatsen för att utkräva hämnd. Vanligt förekommande var att den dök upp på moderns bröllopsfest och dansade eller diade henne till döds. Mylingen kunde se ut som ett nyfött barn, en katt eller ett nystan. En vanlig föreställning var att mylingen fortsatte växa i jorden till den blev så gammal och stor som den skulle blivit om den fått leva och dö en naturlig död. Man kunde skydda sig mot odöpta mylingar genom att ge dem ett namn, allra helst sitt eget. Ett annat sätt att stoppa hemsökelser av Mylingar var att finna deras kvarlevor och begrava dem på kyrkogården i vigd jord. Om en myling spökade i en bäck eller någonstans där man inte kunde finna dess kropp kunde man istället slänga lite vigd jord från kyrkogården på platsen och läsa ”Fader vår”. I Sverige finns än idag platser med namn som vittnar om dessa föreställningar, till exempel Mylingsmossen eller Mylingekärret.

ROVGUBBAR Att göra lyktor av pumpor är en modern sed i Sverige. Att göra kusliga lyktor av rovor och betor är dock en svensk tradition sedan åtminstone 300 år tillbaka. Nedan följer tre folkliga uppteckningar som samlats in av Institutet för språk och folkminnen: ”Om det var ett dansgille där en del ungdomar ej fick vara med, så brukade de klä ut sig till spöke och genom att spöka för de dansande störa glädjen, som ung har jag flera gånger varit med. De holkade ur en rova med ögon, näsa och mun och satte den på en stång och draperade dem i lakan och sedan höll de upp dem utanför fönstren eller smögo omkring stugan i buskarna.” (Fina Jonsson f. 1860 Lerdala socken Västergötland). ”Man samlade ihop sockerbetor eller foderbetor som hästskjutsarna tappade på vägen. Sedan gröptes betan ur så att det blev hål för ögon, näsa och mun. Ansiktet skulle se hemskt ut. Ett stearinljus placerades inuti och på kvällen gick man ut (om man fick) och skrämde folk. Tidpunkten var på hösten och vintern under betsäsongen och jag kommer ihåg det från 1945-1947” (Smygehamn, Skåne). ”Under mörka höstkvällar var det alltid sed att stjäla rovor. Vi brukade lägga oss bakom en lada och äta oss mätta, sedan holkade vi ur en stor rova och satte ljus inuti den. Rovan fästes sedan på en stör. Vi väntade sedan bakom en häck eller en stuguknut, och när det kom någon smög vi fram gubben. Ofta satte vi rovgubben framför ett fönster för att skrämma någon som bodde ensam. Allra roligast var det om någon kom ut och var arg och sprang efter oss” (Gagnef, Dalarna, 1900-talets mitt). Att skära ut ansikten ur rovor och betor är lite svårare än ur pumpor. Men det kan det ju vara värt för att sätta en lite svenskare och något mer traditionell prägel på det moderna halloweenpyntet.

GALLUSDAGEN 16 OKTOBER I dag ska alla äpplen vara skördade och lagrade enligt gammal folktradition. Så ut i trädgården och plocka idag om du vill följa traditionen! Om det regnar idag är det enligt folktron ett gott tecken. Då kommer nästa års gröda växa bra, för ”när det regnar på Galle, växer det korn på knalle”. Är dagen däremot varm och solig kommer nästa sommar bli varm och torr och skörden dålig. Boskapen skulle ha tagits in redan på Mickelsmäss, men var de fortfarande ute på bete under Gallusdagen var risken stor att de fick ont i gallan innan året var slut. Namnet Gallus kommer från St. Gallus, en munk som föddes på Irland någon gång runt år 550. Dagen tillägnades honom eftersom han enligt traditionen dog den 16 oktober 646 i Schweiz på en ort som idag heter S:t Gallen. Vanligen porträtteras Gallus tillsammans med en björn vilket beror på en känd legend om honom. Enligt legenden hade Gallus och hans färdkamrat, diakonen Hiltibod, slagit läger i en skog när en björn närmar sig lägerelden. Men Gallus blir inte rädd utan säger till björnen att han, i Jesu namn, minsann får göra skäl för maten och hämta mer ved till elden. Detta gör björnen. Som tack får björnen en bit bröd och lämnar sedan platsen utan att skada Gallus. När Hiltibod får höra vad som hänt utbrister han att han nu vet att Gud är med Gallus då till och med skogens djur lyder honom. Namnet Gallus togs bort ur almanackan 1901.

CALIXTUSDAGEN 14 OKTOBER Calixtusdagen den 14 oktober är en viktig vändpunkt i den gamla nordiska folktron, då den markerar den första vinterdagen. Tillsammans med första sommardagen, Tiburtiusdagen, anses den vara ett spår efter en äldre indelning av året i en sommar- och vinterhalva. Dagen har fått sitt namn efter påven Calixtus I, men i det gamla bondesamhället var det naturens tecken och de praktiska sysslorna som stod i centrum. På runstaven symboliserades dagen av ett träd utan löv. Enligt folktron var det på Calixtusdagen som björnen byggde sitt ide. Den sades också lägga sig att sova på Calixtusdagen, för att inte vakna förrän till våren. Även ormar och andra djur ansågs söka sig till sina vintergömslen nu. Eftersom Calixtusdagen spådde vädret för den kommande vintern, höll bönderna ett extra vaksamt öga på himlen. En gammal regel sade att om det föll snö denna dag, skulle vintern bli både lång och snörik. Det var helt enkelt en dag för eftertanke, där man stängde dörren om sommarens slit och förberedde sig för vinterns vila och kyla.

ÄLGSTEK MED MURKELSÅS – älskat matarv från Jämtland Vår svenska matkultur är en betydelsefull och föränderlig del av vårt kulturarv. Den avspeglar människors livsvillkor under lång tid och uppvisar stora regionala variationer. Råvarorna, smakerna och mattraditionerna säger oss något om vår natur, vårt klimat och våra förfäder. Följ med kulturföreningen Gimle på en matresa genom Sverige i tid och rum i vår artikelserie ”Gimles matresa”. I dag går färden till Jämtland, där vi bjuds på älgstek med murkelsås. Smaklig måltid! I norra Sverige har älgen haft stor betydelse för människorna sedan urminnes tider. Älgben har påträffats vid boplatser från stenåldern och älgen är det vanligaste motivet på norrländska hällristningar. I Jämtland finns lämningar efter hundratals fångstgropar för älg, varav de äldsta är flera tusen år gamla. Än idag är älgjakten viktig och ingen annanstans i Sverige har lika stor andel av befolkningen jaktlicens. Självklart utgörs Jämtlands landskapsrätt av älgstek! Älgjaktsäsongen och alla dess tillhörande traditioner är ett levande kulturarv, som sträcker sig många generationer tillbaka. Att jaga älg med löshund har gamla anor i Sverige, både inom allmogen och adeln. Oftast sker löshundsjakten i kombination med skyttar som sitter på pass i strategiskt placerade jakttorn. En annan jaktmetod är att gå älgdrev. En kedja av personer går då genom skogen för att stöta fram älgen. Att tillsammans med ett lag ge sig ut på jakt efter skogens konung är för många en upplevelse som värderas högt och älgjakten betraktas nästan som helig. Under jaktveckorna avfolkas många arbetsplatser, medan skogarna fylls av hundförare och passkyttar. Jämtlands landskapsrätt innebär att älgsteken serveras med murkelsås. Även murklorna hyllar den jämtländska naturen och de råvaror som hämtas där. Murklor växer i både barr- och lövskog i stora delar av Sverige, men har fått en särskild ställning i det jämtländska köket. Att äta svamp är emellertid en ganska sentida företeelse i Sverige. I bondesamhället betraktades svamp med stor misstänksamhet och undveks även under de värsta svältperioderna. Möjligen kunde den duga som kreatursföda, men som mat åt människor var den otjänlig. Först på 1800-talet började de högre stånden upptäcka de ätliga svamparnas kulinariska värde, medan allmogen behöll sin skeptiska inställning en bit in på 1900-talet. I receptet nedan används toppmurkla, som växer om våren och har en mild smak. Stenmurklan, som är giftig om den inte tillagas på rätt sätt, rekommenderas inte längre för användning i matlagning. Den som önskar kan byta ut murklorna mot kantareller. Älgstek med murkelsås (4-6 portioner) 1 kg älgstek (exempelvis innanlår) 1 gul lök 1 morot 1 palsternacka 100 gram rotselleri (kan uteslutas) 5 dl vatten 1 msk koncentrerad viltfond 1 dl rött vin 1 lagerblad 5 krossade enbär (kan uteslutas) 1 tsk timjan salt peppar Olja till stekning 1 burk murklor (ca 100g) eller 25 gram torkade murklor som blötlagts 2 dl vispgrädde 1,5 msk majsstärkelse salt och peppar smör till stekning Krydda steken runt om med salt och peppar. Bryn steken i en gryta och lyft sedan ur den. Finfördela lök, morot, rotselleri och palsternacka och fräs upp i grytan. Lägg sedan tillbaka köttet. Fyll grytan med vatten, vin och fond. Låt koka upp. Sänk värmen och lägg i timjan och lagerblad. Sätt en termometer i köttet. Låt sjuda på svag värme under lock i ungefär en timme tills innertemperaturen är 70-75 grader. Lyft köttet ur grytan. Sila ner stekskyn i en kastrull. Koka tills 3-4 dl återstår. Hacka svampen och fräs upp i smöret cirka 5 minuter. Tillsätt köttskyn från steken och grädde. Vispa ner majsstärkelse och låt puttra cirka 10 minuter tills såsen blivit lagom tjock. Tillsätt salt och peppar efter smak. Servera köttet i tunna skivor tillsammans med murkelsås, potatis och grönsaker.

BRITTADAGEN 7 OKTOBER Brittsommar brukar de varma dagarna kring 7 oktober kallas. Den 7 oktober 1391 helgonförklarades nämligen heliga Birgitta av påven Bonifacius IX. Birgitta och Britta har namnsdag och enligt den folkliga traditionen firades heliga Birgittas helgonförklaring den dagen med brittmässa. Dagen kallas i folkmun för ”Brittadagen”. Heliga Birgitta levde på 1300-talet och var bland annat grundare till Birgittinorden i Vadstena. Fram till 2016 var hon Sveriges enda kanoniserade helgon. Enligt legenden ansåg Heliga Birgitta att Norden var alldeles för kallt, och bad därför till Gud att skänka oss några varmare dagar. Herren besvarade självklart bönen, och därefter fick vi brittsommar i Norden. Uttrycket brittsommar finns bara i Sverige. I andra nordiska länder förknippas varma höstdagar med helt andra helgon. I bondesamhället var Birgittadagen och brittsommaren en viktig tidpunkt på året. Ullen skulle börja kardas, och potatisen skulle tas upp ur jorden. I Dalsland sa man att björnen passade på att torka mossan till sitt ide när det var brittsommar. Brittsommar har flera namn runt om i Sverige. Brittmässesommar, fattigmanssommar, indiansommar och grävlingssommar är några namn. Kanske känner du till något lokalt namn på de varma höstdagarna som enligt folktron infaller kring den 7 oktober?

KANELBULLENS DAG Idag är det kanelbullens dag! Dagen är en relativt ny tradition instiftad 1999 av Hembakningsrådet. Syftet med dagen är att uppmärksamma den svenska traditionen att baka hemma! Det var Kaeth Gardestedt, då projektansvarig för Hembakningsrådet som kom på idén. Att det blev just den 4 oktober berodde på att de inte ville att kanelbullens dag skulle konkurrera med andra svenska traditioner på hösten som kräftskivor, gåsamiddagar eller surströmmingspremiären. Kanelbullar finns i olika utföranden i hela världen. Men just svenska kanelbullar är en alldeles egen variant typisk för Sverige! Den svenska kanelbullen är inte lika söt och mäktig som amerikanska varianter. En annan skillnad är att den svenska kanelbullen ofta innehåller kardemumma. Den svenska kanelbullen har funnits sen i alla fall 1850-talet, men det var först på 1920-talet som den ökade i populäritet och först på 1950-talet som den blev riktigt vanlig. Idag är kanelbullen en självklar del av den svenska mat- och fikakulturen. År 2006 presenterades kanelbullen som svensk specialitet i EU-projektet Café Europa.

MICKELSMÄSS Idag den 29 september är det Mickelsmäss. Det är den enda högtiden som hålls i ära av en ängel. Mikael är en av de två änglar som omnämns vid namn i bibeln, och den enda som kallas ärkeängel. Han är en viktig figur inom de abramahitiska religionerna och framställs ofta som en beskyddare. Idag firas inte Mickelsmäss i särksilt stor utsträckning, men förr i tiden, särskilt i bondesamhället, sågs det som en av årets viktigaste högtider och markerade början på vinterhalvåret. Nu skulle djuren tas in och skörden vara bärgad. Även alla jordbruksredskap skulle vara under tak, och enligt en arkivuppteckning från Södermanland "skall redskapen staplas upp och ligga över natten på det bord som man äter vid på julafton – då blir skörden större". Det här var också en möjlighet för tjänstefolket att flytta och byta anställning, samt åtnjuta rätten till en "frivecka", som innebar årets enda ledighet. Flyttdagen på Mickelsmäss var lagstadgad fram till 1819, då den flyttades till 24 oktober. Den här ledigheten, i kombination med att det var ett stort omlopp på såväl råvaror som pengar, skapade goda förutsättningar för skördemarknader - givetvis med tillhörande festligheter. Något som än idag lever kvar på olika platser i landet och i olika form, t.ex. Skördefesten på Öland och Mickelsmässmarknaden i Örsundsbro. Mickelsmäss har även gett upphov till diverse visor och sånger. Det finns ett antal olika varianter på text och melodi, men följande vers är återkommande: /:Och rätt nu lider det till Mikaeli, då har jag tjänat ut mitt år:/ Och när de andra de gråta och sörja, då fäller jag alls ingen tår!