Henrik Hall

Åtta veckor har nu gått sedan svenska folket gick till vallokalerna. Ibland ger val ett klart och tydligt resultat: både om vilka som ska bilda regering och för vilka politiska frågor som ska prioriteras. Så blev det inte i år. Ett politiskt ledarskap som vill ta ansvar måste orka läsa och förstå väljarnas stöd bredare än sin egen favoritfråga. Jag läser valresultatet som att det i grunden fanns ett stort stöd för “ordning-och-reda-politik” men också en stark önskan om förändring mot något både varmare och vänligare. En majoritet av svenska folket röstade för en ekonomisk politik som är mitten-höger med fokus på tillväxt och framtidstro. Många av dem som stöttat de senaste årens linje i så kallat hårda frågor pekade också på att det nog gått för långt ibland och att välfärden nu måste få prioritet. Det är uppenbart att många funderat kring vilka partier som ska sitta i själva regeringen inför att lägga sin röst. I valrörelsen återkom också ofta önskan om ledarskap som orkar arbeta för Sveriges bästa framför kortsiktiga partivinster och söka samarbete i frågor som är långsiktigt viktiga för vårt land. Och det är tydligt: De kommande åren kommer att behöva ledarskap som kan kombinera lyhördhet med handlingskraft för Sverige. Oavsett utfall i den fortsatta processen att bilda regering kommer vi att landa i något nytt. Den här veckan kan komma att bli avgörande för inriktningen i svensk politik under lång tid framöver. Sverige står inför ett verkligt vägskäl. När vi efter valet 2022 fick väljarnas förtroende var det i en annorlunda kontext: akuta utmaningar med skenande gängkriminalitet, okontrollerad migration och långa vårdköer. Regeringen tog sig an det, löste ut svåra frågor och har ett facit som jag är stolt över. 2022 års val är inte 2026 års val. Utmaningarna då är inte desamma som nu. De kommande åren kräver en annan inriktning. På vänsterkanten förblir samtidigt låsningarna intakta; efter en lång tids tystnad presenterade Magdalena Andersson till slut ett regeringsalternativ. Även om Vänsterpartiet inte skulle få ministerposter så ska V ingå i ett nära samarbete, där deras mandat tydligt räknas. Magdalena Andersson lovar att säkerställa att deras politik blir verklighet: “Självklart behöver de (Vänsterpartiet) också se att den politiken som man kommer överens om också verkställs”. Ett tydligt och klart socialistiskt alternativ. Åt andra hållet är dock Socialdemokraternas samarbetsanda helt som bortblåst, efter vad som meddelades i helgen. Den samarbetsanda som Magdalena Andersson själv tidigare har efterfrågat i svensk politik, för färre låsningar och fler breda överenskommelser – den samarbetsanda som behöver vara vägledande i ett svårt parlamentariskt läge. Den gällde visst bara andra, inte henne själv. Satta under press är nu Socialdemokraternas retorik hård och tonläget skruvas upp dag för dag. Men att försöka skrämmas med kraftfulla termer om svek, trots att andra partier endast förhåller sig till valresultatet, bör varken stärka tilliten eller samarbetsviljan. Och att försöka tvinga fram samarbeten genom hot är sällan en framkomlig väg, vare sig i politiken eller i livet i stort. Min farhåga är också att politikens överord brutaliserar debatten och får väljarna att tappa förtroendet för hela systemet. På kort tid har mycket hänt. Det hedrar Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson att släppa kravet på ministerposter och gå i opposition för att lösa upp knutarna. Samma konstruktiva anda syns nu hos Centerpartiet, som prövar ett borgerligt mittenalternativ i ljuset av det nya läget, även om man fortsatt kommer ställa det mot ett totalpaket från Magdalena Andersson. Det C krävde innan valet, med en regering utan “ytterkanterna”, kan bli verklighet på vår sida. Det kan Magdalena Andersson inte erbjuda på sin. Vänsterpartiets inflytande är redan utlovat. Vi är framme vid ett vägskäl. Och även om processen framåt fortfarande är svår är min förhoppning att den senare tidens rörelser kan lägga grunden för ett borgerligt mittensamarbete med Ulf Kristersson som statsminister, som ger väljarna den nya riktning vårt land behöver. Kristdemokraternas och mitt fokus ligger fast på Sverigedrömmen: där välfärden prioriteras, där barnfamiljer blir vinnare och där vi bygger Sverige och näringslivet starkare i en orolig omvärld. För det handlar om ett vägval. Sveriges utmaningar kan inte mötas och hanteras med tillväxtfientlig vänsterpolitik. Vi står för samarbetsandan och lösningarna Sverige behöver för jobben, integrationen, välfärden och tillväxten. Väljarna ska tas på allvar – nu behövs ett samarbete som sätter Sveriges bästa främst.