Gudrun Schyman och Alexander Karim borde åka till Butja och lära sig något om hur världen tyvärr ser ut. Krig slutar alltid vid förhandlingsbordet, så därför borde vi aldrig kriga och alltid förhandla. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta den uppvisning i magiskt tänkande som Gudrun Schyman och Alexander Karim bjöd på när de besökte Skavlans nya diskussionsprogram i SVT härom dagen. Ett av många problem med Schymans och Karims halvkokta tankefigur är att den bygger på den felaktiga premissen att man också får bestämma hur ens motståndare tänker agera i en konflikt eller vid ett förhandlingsbord. Schyman och Karim tycker inte om vapen och anser därför att ingen borde ha vapen. Okej. Men varken Schyman eller Karim har rådighet över frågan om huruvida vår motståndare har vapen. Vapen som de i värsta fall är beredda att sätta mot tiningen på oss för att få oss att handla på ett visst sätt, eller som i fallet med massakern i Butja, helt sonika för att man vill utplåna sin motståndare. För Schyman är kriget bara barbariet som pågår innan förhandlingsbordet. Ett steg som tillhör det förgångna. Hon menar att det civilisatoriska därför vore att direkt välja förhandlingsbordet istället för att välja krig. Det reser naturligen frågan vad Ukraina borde ha förhandlat med Ryssland om från första början enligt Schyman och Karim. Vilket förhandlingsbord var det egentligen människorna i Butja och Irpin hade tackat nej till innan de blev kallblodigt avrättade? Idén om att alla problem kan lösas vid förhandlingsbordet bygger på att man projicerar sina egna preferenser på sin motståndare. Att man får bestämma också hur motståndaren tänker handla. Emellertid ser inte världen ut så. Hur förhandlar man med någon som ensidigt invaderar ens land, bombar barnsjukhus, rövar bort barn och skjuter civila i bakhuvudet efter att de bakbundits? Svaret är att man förhandlar med den styrka man kan uppbringa på slagfältet. George Shultz, utrikesminister under Reagan sade en gång: Negotiations is a eufemism for capitulation if the shadow of power is not cast across the bargaining table. Det finns alltså inget magiskt förhandlingsbord som man likt vad Schyman och Karim tycks vilja tro kan åberopa som alternativ till vapenmakt om man befinner sig i en situation där man möter en motståndare som urskiljningslöst begår våldshandlingar mot en. Rysslands bevekelsegrund för kriget i Ukraina är inte en avsaknad av förhandlingsbord, det är en vilja att nå sina politiska mål med militära maktmedel. I en sådan situation är det bara egen (eller andras stödjande) militära styrka som kan förhindra motståndaren att nå sina politiska målsättningar och därmed istället framtvinga ett förhandlingsbord. Schymans och Karims tankeövning ignorerar vad som har hänt i Ukraina de senaste åren. Det måste man nämligen för att få ihop en så bisarr världsuppfattning som den de framhärdar i. Nej, ingen sunt fungerande människa traktar efter krig eller blodspillan. Men den generella kritik mot det man kallar militarism har inget att göra med detta. Den är så som den är formulerad också ett grundskott mot allt det som Ukraina just nu kämpar för. En kamp som man måste bedriva med vapen för att inte utplånas som land och som folk. Upprustningskritikerna blir nämligen svaret skyldiga på om de tycker att det hade varit bättre om utfallet efter den ryska fullskaliga invasionen hade utvecklats i linje med den första agressionen 2014 där Ryssland snabbt kunde lägga Krim och östra delarna av landet under rysk kontroll. Skälet till att det inte skedde med hela Ukraina 2022 var att Ukraina hade ägnat sig åt upprustning, eller militarism som Schyman och Karim föredrar att kalla det. Om så inte hade skett hade Kyiv sannolikt inte idag varit en del av ett fritt Ukraina. Jag väljer i övrigt att lämna Karims kommentarer av det direkt konspirationsteoretiska slaget helt åt sidan här. När Schyman får något som kan liknas vid en kritisk fråga om det inte är bra att man kan försvara sig försöker hon ta samma genväg som alla med hennes tankegods alltid gör genom att säga ungefär; Jomen jag tycker visst att vi borde satsa på exempelvis civilt försvar och bygga motståndskraft istället. Absolut, jag har ägnat merparten av min vakna tid de senaste tre åren åt denna uppgift, men om man tror att det är ett substitut för militärt försvar så har man inte begripit någonting. Det civila försvarets viktigaste uppgifter vid ett väpnat angrepp är att säkerställa samhällets stöd till det militära försvaret samt att undvika en psykologisk kollaps genom att klara av upprätthållandet av kritiska samhällsfunktioner innan och efter att vi försatt landet på krigsfot. Det civila försvaret kräver vissa specifika robushetshöjandeinvesteringar på förhand, men handlar i ett krig om att i höggrad kunna omrikta samhällets samlade resurspool för krigets vidkommande. Det militära försvaret har en exklusiv kompetens som bara finns där och ingen annanstans i samhället. Visst, vi har teknologi med dubbla användningsområden, men det går inte att komma runt att det inte finns någon kommun som förfogar över ett gäng stridsflyg eller avancerade luftvärnsbatterier. Det finns heller ingenting i någon civil resurspool som direkt och med enkelhet kan substituera dessa förmågor. Som den nyligen avgånge Supreme Allied Commander Europe, Christopher G. Cavolli frankt konstaterade när han besökte folk och försvars rikskonferens 2023; If your adversary shows up in a tank, you better bring a tank aswell. Civilt försvar är alltså inte ett substitut till militärt försvar, utan rätt hantera något som kan potentiera förmåga och uthålligheten hos det militära försvaret. Sen har vi detta med hur SVT mäter försvarsvilja. SVT verkar nämligen ha kommit på en helt ny frågeställning för att mäta försvarsviljan, eller snarare för att kunna basunera ut att den är ickeexisterande. Den normala enkätfrågan som används brukar lyda något i stil med: Är du beredd att slåss för ditt land med fara för ditt eget liv? I Sverige svarar runt 70% ja på den frågan beroende på premisser. SVT:s fråga har däremot det negativa utfallet redan intecknat: Är du beredd att dö för ditt land? Den mycket närbesläktade frågan här är alltså om man vill dö. I SVT:s utvärdering av försvarsvilja måste alla vilja bli martyrer, annars finns ingen försvarsvilja. Faktum är att de flesta människor på goda grunder inte alls vill dö. De flesta människor är däremot beredda att utsätta sig för betydande faror, inkluderande fara för sitt eget liv, för att göra saker man tror på. Sverige är för de allra flesta som bor här en sådan sak, men det missar SVT både att återge och i sin formulering av frågan. Man kan naturligtvis som SVT fråga på det sätt som man har gjort, men det reser två frågor. Den lilla frågan är vilket svar man faktiskt får. Den större frågan är vem som har glädje av att vårt public service på bästa sändningstid (om det fortfarande finns en sådan) kan proklamera att vi saknar försvarsvilja? Jag säger inte att denna undermåliga undersökning är gjord med det utstuderade syftet, men jag vet vilka som applåderar det.