DN:S TERAPITÖS TAR TILL TÅRARNA Det är liksom inte bra att peta ihop en ledartext bara för att man måste – även om man inte har något att säga. Nu har DN:s Lisa Magnusson fått till en text där hon uttrycker sin oro för vad det ska bli av oss män, eftersom: “Det gamla kärva mansidealet är tillbaka. Men det skapar bara ensamhet och lidande”. Utgångspunkten är inte Lisa egen verklighet – något man ju får förstå. För DN:s redaktion är väl knappast en plats där fåordiga, hårdföra män anhopas. Där är väl mansidealet snarast Mark Levengood; män som smyger runt och viskpladdrar så att det ligger en ljudmatta av mummel över lokalerna. Lisas oro är följden av att hon gått på bio och sett filmen “Smugglaren”. En finsk dokumentär om Lisbeth som ger sig ut på sitt livs viktigaste uppdrag: att hitta pistolen som hennes far under finska vinterkriget riktade mot sig själv. Fadern har sparat sista kulan till sig själv ifall han skulle befinna sig ensam, och omringad av ryssar. Nu är han i just den situationen. Men innan han hinner trycka av detonerar en granat. Han överlever, men kommer resten av livet att plågas av splitter som finns kvar i kroppen … och av mardrömmar. Lisa verkar tro att allt skulle blivit bättre om han efter kriget ägnat lite mer tid åt att gråta: “Finska vinterkrigets soldater hade varit med om fruktansvärda saker. Gjort fruktansvärda saker själva. Men de hade inget språk för sitt lidande: det ansågs fult för män att gråta. Och man pratade förstås inte om PTSD på den tiden. En riktig karl pratade inte särskilt mycket alls.” Men vad talar för att det överhuvudtaget finns ord som kan användas för att lindra ångest, sorg och fruktan hos den som överlevt krigets fasor? Europa reste sig ur ruinerna efter andra världskriget, och återuppbyggdes av män och kvinnor som deltagit i strid, eller sett sina anhöriga föras bort för att avrättas. Dessa män och kvinnor valde tigandet och det hårda arbetet som sitt sätt att hantera fasansfulla minnen och upplevelser – och det gällde inte bara männen utan också kvinnorna. Om de hundratusentals kvinnor som våldtogs under andra världskriget ägnat sig åt att gå i terapi hade nog Europa aldrig rest sig igen. Och de som överlevde koncentrationslägren eller Einsatzgruppernas härjningar på östfronten teg oftast om helvetet, gömde undan det i ett litet rum i sitt medvetande och stängde dörren … och slet sedan för att återskapa sina liv. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia. Livet är orättvist, obegripligt orättvist, och långa perioder får den rena ondskan regera. Att vi ändå finns, lever och andras i dag beror på alla de där “kärva” männen och kvinnorna – de som insåg att föga båtar gnäll och gny – inte heller gråt. De som bar sitt lidande i tysthet … av det enkla skälet att det fanns för mycket att göra, för mycket som måste göras. Visst är det så att alla inte har orkat med detta. En del går under, stapplar in i galenskap, trycker i sig droger, eller konsumerar obegripliga mängder sprit. Men de kommer inte att sluta gå under om alla de som upplevt fasor tar varann i hand och vandrar in i en enda gigantisk terapisession. Under min barndoms somrar i Jugoslavien försökte jag ofta fråga de äldre, och även de mycket gamla, om vad som hänt under kriget. Ingen ville berätta något, man skrattade bara bort frågorna; typ: “Äh, kriget? Vi gav tyskarna stryk!”. Den vithåriga gamla, alltid snälla damen, i huset nedanför morfars och mormors gård, bjöd mig alltid på kakor när hon såg mig, och ville prata. Hon var nyfiken på mig, hur det var i Sverige, och ville veta vilken sorts böcker jag tyckte om att läsa … men kriget ville hon inte prata om, och hade ingen lust att förtälja något om att hon var den enda i sin familj som återvänt från lägren. I slutet av sin text närmar sig Lisa det rent idiotiska – hon jämför de föregående generationernas fåordiga hjältar och hjältinnor med dagens influerare: “Parallellt ser vi den gamla tidens kärva machoideal återvända, nu som fars: Unga killar lär sig i sociala medier att de ska slå sig i ansiktet med en hammare för att få en maskulin uppsyn. De får veta att de ska vara hårda. Inte mesa sig.” Hur trött i tänkandet är man om man tror att det är samma mansideal det gäller? Lisa lever i en värld där hon inbillar sig att allt löser sig genom pladder och plitande. Så är det tyvärr inte. Och Lisas syn på tillvaron ligger nog inte alltför långt bort från de där influerarnas, de som slår sig på hakan för att fixa sin käklinje. Allt är yta, och under den är det tomt. (Denna text är en fritext från dagens QLN.)