Helmic

(Human) """America""", even if it were fated to, will now never collapse. we are arriving at the end of human history, the final act of anthro-civilization, and we have made it to the finish line: there is not enough time left. the rules of decay have changed

Says the prime minister who built his whole government on the Swedish fascists and turned their programme to policy, attacking climate,migration , public service etc and now in September lost the elections.

Patrik Kronqvist (Expressen) använder de franska kravallerna för att varna för vänsterpolitik och hylla svensk åtstramning. Men hans ledare är en uppvisning i makroekonomiska kategorifel. Han analyserar stater som om de vore hushåll. Kronqvist skriver: Landet har inte haft en budget i balans sedan 1970-talet, underskottet ligger stadigt på 5-6 procent av bnp och statsskulden närmar sig 120 procent av bnp. Det begränsar politikernas handlingsutrymme. Nej. Det är EU:s och eurozonens finanspolitiska ramverk som begränsar politikernas handlingsutrymme, inte statsskulden i sig. Kronqvist skriver: Nästan 30 år senare är plånboken verkligen tom. I veckan tickade räntan på franska tioåriga statsobligationer upp till 5,1 procent. Nej. Det finns ingen plånbok. Pengarna kan aldrig ta slut. Att räntan stiger beror på att Frankrike frivilligt har släppt kontrollen över sin valuta till ECB, som i sin tur överlåtit prissättningen till marknaden. Om EU och ECB inte tar sitt förnuft till fånga borde Frankrike göra det och lämna euron. Kronqvist skriver: Fransmännen lämnar arbetsmarknaden i snitt tre år tidigare än svenskar. Det gräver djupa hål i statskassan och skapar en slående orättvisa mellan generationerna. Nej. Det finns ingen statskassa. Det är ett tröttsamt och vilseledande uttryck. Ett PAYG-system gräver inga finansiella hål. Det skapar inte heller någon orättvisa, om man inte anser att det är orättvist att ge sina seniorer en bra avslutning. Det som i verkligheten driver Frankrikes stora underskott är valutaanvändarnas önskan att spara. Om staten inte tillgodoser detta sparbehov med ett underskott, krossas efterfrågan och arbetslösheten skenar. Kronqvists ekonomiska felslut är exakt den typ av analys som leder till den destruktiva åtstramningspolitik som sätter gator i brand. Jag dekonstruerar denna utbredda ortodoxi i två artiklar som publiceras idag. I Dagens industri om räntefobin och varför statsskulden inte är problemet: di.se/debatt/frankrikes-prob… I Dagens Arena om varför krisen i Frankrike visar att Sverige ska hålla sig borta från euron: dagensarena.se/essa/krisen-f…

Källqvist ser helt korrekt att Europas reala ekonomi (industri, energi, tech) halkar efter. Men här listar jag fyra fundamentala misstag i Källqvists artikelserie: Illusionen om den finansiella begränsningen Eftersom han sitter fast i en nyliberal, hushållsekonomisk modell drar han slutsatsen att Europa har levt över sina tillgångar och att verkligheten nu skickar fakturan i form av ohållbara statsskulder. Detta är ett rent kategorifel. Han likställer den europeiska makroekonomin med ett hushåll som har slut på pengar. Det är inte vad vi ser. För en valutautgivare existerar ingen finansiell begränsning. Det vi ser är det realekonomiska priset för decennier av underinvesteringar, massarbetslöshet och en dogmatisk åtstramningspolitik: Decennier där valutautgivaren har strypt tillgången på sin valuta. Skattebas-illusionen Han tror att skatter finansierar staten. Han tror att vi måste ha företag som går med vinst för att staten ska få in skattepengar så att den "har råd" att betala ut pensioner. Detta är helt bakvänt. Skatter finansierar inget. Staten betalar pensioner genom att ge ut sin valuta. Det som behövs är företag och välfärd som producerar det befolkningen behöver, så att det räcker även till pensionärerna. Missförståndet av USA:s och Kinas framgång Källqvist hävdar att USA och Kina bygger framtiden medan Europa reglerar. Det är en ytlig analys som missar den avgörande makroekonomiska mekaniken. Sanningen är att både USA och Kina agerar som suveräna valutautgivare. Europa har i stället bundit sig vid EU:s finanspolitiska tvångströja och strypt tillgången på valuta för att nå godtyckliga budgetmål. USA och Kina vinner inte primärt för att de saknar regleringar, de vinner för att de inte lider av Europas underskottsfobi. De använder sin valuta för att mobilisera sina reala resurser. Den falska motsättningen mellan välfärd och innovation Källqvist insinuerar att Europas fokus på välfärd har trängt undan förmågan att skapa globala teknikjättar och industriell tillväxt. Detta bygger på idén att det finns en begränsad pott pengar, och att en euro lagd på pensionärer är en euro stulen från AI-forskning. För det första är hans premiss empiriskt falsk. Decennier av åtstramning har inneburit att även välfärden har förfallit. Vi har inte offrat industrin för att bygga en lyxig välfärd – vi har offrat båda för att nå godtyckliga budgetmål. För det andra är pengar aldrig begränsningen i ett fiatvalutasystem, endast reala resurser som arbetskraft, energi och råvaror sätter gränsen. Europa har haft massarbetslöshet och ledig kapacitet i decennier. Vi hade kunnat finansiera både en välfärd i världsklass och massiva teknikinvesteringar. Att vi inte gjorde det beror på politiska, artificiella budgetregler, inte på bristande resurser – det beror på samma missförstånd som Källqvist ger uttryck för i sin artikelserie.