Jon Persson

Är det här nivån på svensk kulturjournalistik? När jag började läsa Jens Liljestrands kommentar i Expressen, ”Det är ansvarslöst, oseriöst och ovärdigt”, blev jag glad. Äntligen, tänkte jag. Till och med Jens Liljestrand har förstått. Han har förstått det som var uppenbart långt före valet. Magdalena Andersson gick till val på ett regeringsalternativ som aldrig existerade. Frågorna ställdes gång på gång. Svaren sköts på framtiden. Lita på mig, det ordnar sig efter valet. Nu har valet ägt rum. Och det ordnade sig inte. Liljestrand är förkrossad. Han skäms. Han kallar det ansvarslöst, oseriöst och ovärdigt. Han beskriver Tidöregeringens samarbetsförmåga och kompetens i ordalag som jag aldrig hade väntat mig från honom. Så långt var läsningen uppmuntrande. Men sedan började jag lägga märke till hur han skriver. Och glädjen övergick i beklämning. För vad är det egentligen jag läser? Är det här vad vi ska förvänta oss av en etablerad kulturskribent på en av Sveriges största tidningar? Texten är ett pärlband av överlastade metaforer, hånfulla karikatyrer och litterära referenser som tycks ha valts mer för sin igenkännbarhet än för sin innebörd. Redan i inledningen får vi Shakespeare. Liljestrand beskriver en nyvald partiledare som ”i eftertankens kranka blekhet” ska hantera en besvärlig koalition. Uttrycket kommer från Hamlets berömda monolog. Men hos Shakespeare handlar det inte om den besvikelse som infinner sig när segerruset lagt sig och verkligheten visar sig besvärlig. Det handlar om hur tanken, tvivlet och föreställningen om konsekvenserna kan förlama människans handlingskraft. Hur övervägandet till slut berövar oss förmågan att handla. Och tänk vilken möjlighet Liljestrand hade här, hade han vetat vad citatet faktiskt säger. Han hade kunnat använda just Shakespeares tanke för att belysa den politiska situation han beskriver. Partier som vill regera men inte förmår omsätta sin vilja i handling. Politiker som fastnar i sina motsättningar och inte kan fatta de beslut som krävs. Det hade kunnat bli en verkligt träffande litterär parallell. I stället använder han Shakespeare som ett lite tjusigare sätt att säga att tillvaron blev besvärlig efter valet. Sedan skriver han om Tove Jansson. Magdalena Andersson beskrivs som något Jansson hade kunnat fantisera fram om hon velat förvandla mumintrollen till en splatterskräckfilm. Miljöpartiets företrädare får spela ”de osynliga barnen”. Jag vet knappt var jag ska börja. Den som har läst Tove Jansson vet att hennes värld inte behöver förvandlas till någon skräckfilm för att handla om mörker. Där finns katastrofhot, existentiell ångest, ensamhet, rädsla, girighet och en närmast skoningslös förståelse för människans psykologiska tillstånd. Och Det osynliga barnet är inte en lustig berättelse om någon som inte syns. Det är en djupt allvarlig skildring av hur en människa kan förlora sin synlighet genom att förminskas och tillintetgöras av andra. Att reducera det till ett skämt om ett par undanskymda miljöpartister smyckar tanken men fördjupar inte meningen. Jag inser att det är precis samma sak som sker när Liljestrand skriver om politik. Trots att han nu medger att Tidöregeringen var kompetent, fungerande och förmögen att samarbeta, kan han inte låta bli att kalla den ”blåbrun”. Etiketten igen. Den färdiga föreställningen. Det inlärda ordet som talar om vad vi förväntas tycka innan någon verklig undersökning har ägt rum. Vad ville Tidöpartierna åstadkomma? Vilka problem försökte de lösa? Vilka svåra avvägningar gjorde de? Varför lyckades de samarbeta där det rödgröna alternativet misslyckades? Det är frågor som skulle kunna leda någonstans. Men etiketten är enklare. Och jag kan inte låta bli att undra om det här är symptomatiskt för en betydande del av den vänsterpräglade offentligheten. Att man är så van vid att sortera verkligheten i färdiga moraliska kategorier att man till slut inte längre behöver undersöka den. Man vet redan vilka som är goda och onda, vilka som står för solidaritet och vilka som ska förses med misskrediterande beteckningar. Litteraturen blir ett förråd av igenkännbara namn. Politiken ett förråd av igenkännbara etiketter. Förståelsen kommer i andra hand. Liljestrand skriver själv att han famlar bland metaforerna, att orden blir fattiga och att han går vilse i vokabulären. Det är svårt att inte hålla med. För texten är ett enda långt uppvisande av verbal upprördhet. Den ena bilden staplas på den andra. Papphammar, Ibiza, dagisfröknar, mumintroll och splatterskräck. Som om mängden drastiska formuleringar kunde kompensera för frånvaron av fördjupning. Och det som kanske bekymrar mig allra mest är mottagandet. Jag ser högerlutande debattörer och skribenter hylla artikeln som fantastiskt välskriven. Varför? För att Liljestrand äntligen säger något de håller med om först nu när det sedan länge är uppenbart? Jag delar hans slutsats om det rödgröna regeringshaveriet. Men det gör inte texten välskriven. Det gör den inte insiktsfull, litterärt genomarbetad eller intellektuellt imponerande. Att någon på andra sidan äntligen ger oss rätt är inte ett kvalitetskriterium. Vi har börjat förväxla formuleringar med tankar. Referenser med bildning. Igenkänning med förståelse. Och politisk bekräftelse med god journalistik. En kulturskribent borde väl rimligen vara någon som kan använda litteraturen för att göra verkligheten mer begriplig? Någon vars läsning och bildning ger perspektiv som inte redan finns i den politiska debattens färdiga fraser? I stället får vi Shakespeare som språklig utsmyckning, Tove Jansson som komisk rekvisita och ”blåbrun” som politisk analys. Och texten hyllas. Det är inte Jens Liljestrands besvikelse på Magdalena Andersson som gör mig nedstämd. Den delar jag gärna. Det är tanken på att detta är vad vi har kommit att betrakta som kvalificerad kulturjournalistik. Om detta är nivån på det som hyllas som välskrivet, vad har vi då förlorat förmågan att känna igen? expressen.se/kultur/jens-lil…