Det är bokmässa i Göteborg. Och bokmässa betyder böcker, författare, kultur, mingel – och tydligen den årliga jakten på en skandal som hela Mediesverige kan kasta sig över. I år lyckades jag tydligen bli indragen. Helt utan att ens vara med. Telefonen har gått varm i snart ett dygn. Journalister vill ha kommentarer och jag har mest försökt förstå vad fan jag har med saken att göra. Bakgrunden är att det enligt uppgifter varit gruff i en bar på ett känt hotell i Göteborg, där en annan före detta höjdhoppare ska ha hamnat i bråk med en journalist. Det har rapporterats om strypgrepp och misstanke om misshandel. Och då ringer man tydligen mig. Varför? Jo, nu ska ni få följa med på en tidsresa åtta år tillbaka i tiden. För åtta år sedan var jag gäst i Breaking News med Filip och Fredrik. Det var ett underhållningsprogram. Jag fick svara på ett antal så kallade fördomsfrågor och en av frågorna handlade om huruvida jag skulle kunna mörda den här andra före detta höjdhopparen om vi hamnade i en mörk gränd. Mitt svar? Nej. Sedan kom följdfrågan om jag skulle kunna göra det om hans son var med. Svaret? Fortfarande nej. Revolutionerande grejer. Men tydligen har detta gamla tv-inslag levt vidare i åtta år och nu, när den andre före detta höjdhopparen misstänks för misshandel efter en händelse på en bar, har mitt namn plötsligt dammats av och blivit högintressant igen. Jag måste nästan beundra logiken. Ett skämt i ett underhållningsprogram för åtta år sedan där poängen i själva frågan var om JAG var en våldsam människa har alltså blivit relevant när någon annan många år senare hamnar i ett helt annat bråk. Om någon rimligtvis skulle ha blivit kränkt av frågorna i programmet var det väl jag? Det var ju mig man frågade om jag var kapabel att mörda någon. Men nej. Här verkar vi ha fått en sekundärkränkning med åtta års fördröjning. Och det märkligaste är egentligen inte ens det. Det märkligaste är intresset. För plötsligt går det alldeles utmärkt att hitta mitt telefonnummer. Journalister kan ringa. De kan skicka sms. De kan jaga kommentarer. De vill veta vad jag tycker, hur jag ser på saken och vad som hände för åtta år sedan. Fantastiskt! Jag började nästan tro att numret hade försvunnit ur journalisternas telefonböcker. För de senaste åren har jag tillsammans med Sara och resten av Dumpen ägnat en stor del av mitt liv åt ett betydligt allvarligare ämne: vuxna människor som söker kontakt med barn i sexuellt syfte. Där är telefonen märkligt mycket tystare. När vi konfronterar personer som tror att de ska träffa barn. Tyst. När vi försöker diskutera lagstiftning och förebyggande arbete. Inte samma rusning. När vi försöker få upp barns utsatthet på dagordningen. Inte direkt kö utanför dörren. Men när två gamla höjdhoppare på något långsökt sätt kan pressas in i samma rubrik efter ett åtta år gammalt tv-klipp? DÅ JÄVLAR FINNS DET JOURNALISTER! Då vaknar Mediesverige. Och det är kanske just det som är problemet. Jag förstår att media rapporterar om en uppmärksammad händelse på ett hotell under bokmässan. Det är deras jobb. Men proportionerna och prioriteringarna blir ibland fullständigt obegripliga. För mig är min roll i den här historien en icke-händelse. Jag var inte på plats. Jag var inte inblandad. Jag har ingenting med det inträffade att göra. Min stora insats i dramat består tydligen av att jag för åtta år sedan svarade nej på frågan om jag ville mörda en människa. Två gånger dessutom. Men visst, fortsätt gärna ringa. Nu när ni ändå har hittat numret kan vi prata om något annat också. Vi kan prata om barnen. Vi kan prata om vuxna som söker barn på nätet. Vi kan prata om lagstiftningen. Vi kan prata om det förebyggande arbetet. Vi kan prata om vad Dumpen faktiskt gör varje vecka. Mitt telefonnummer är precis samma när bokmässan är över och den här lilla mediestormen har blåst förbi. Frågan är bara om telefonen fortfarande ringer då.