Per Anders Lundberg 🇮🇱

Med stillsam fascination betraktar jag hur Mattias Karlsson långsamt går in i ett rent nordkoreanskt beteende. Han talar underdånigt om "min partiordförande", och Mattias förklarar att han är "väldigt tacksam" över det sätt på vilket den vise ledaren "satt ned foten". Fast det kanske inte är ett rent nordkoreanskt beteende ... språkbruket gör nog faktiskt att jag känner mig mer förflyttad tillbaka till de kinesiska rödgardisternas beteende under kulturrevolutionen. Kommer Mattias i sitt nästa inlägg – likt de trosvissa rödgardisterna – att tala om för oss att "ordförande Jimmie är vår ständigt lysande sol", och att Jimmies tänkande är en "andlig atombomb"? Förberedde sig Jimmie redan i somras för denna maoistiskt inspirerade utveckling av partiet redan i somras när han rattade sin båt i svenska farvatten ... Mao fick ju ofta epitetet "den store rorsmannen". Spännande utveckling det här ... kommer t.ex Jomshof att tvingas göra offentlig självkritik – likt Liu Shaoqi – för att slippa bli utrensad (sedan gick det dock inte ändå så bra för dem som gjorde avbön ...)

ENKELT ATT DEFINIERA “ETNISKT SVENSK” SD:s Mattias kliar sig i huvudet och undrar hur “den praktiska tillämpningen av etnonationalismen skall se ut”. Han säger sig inte ha fått något svar på den frågan. Nåväl, här får han ett. Operationen är väldigt enkel. Man använder subtraktion. Först tar man alla invånare i Sverige. Sedan räknar man bort dem som – som likt mig – anser att de tillhör ett annat folk än det svenska – men vi lever och arbetar i Sverige. Möjligen vill Mattias definiera oss som svenskar därför att många av oss behärskar svenska språket bättre än vad han gör … men vi är stolta över vårt ursprung, och även om vi inte vore det så inser vi att det är som det är; vi är juggar, italienare, turkar, greker och så vidare … vi skulle skämmas om vi inte höll fast vid det … och vi känner oss definitivt inte mindre värda för att vi inte är etniska svenskar. Därefter räknar man bort alla dem som är gula, svarta, bruna, röda – de är ju rimligen inte heller etniska svenskar – det räcker med en okulär besiktning. Man får förstås vara försiktig så att inte solariebrynta svenskar kommer med i den gruppen, men det kan väl justeras i efterhand. Den massa som då återstår kan preliminärt betecknas som svenskar. Svarar än så är det inte. Jo, jag vet … kategoriseringen av den nyssnämnda gruppen “svenskar” är inte perfekt … men gör vi på mitt sätt blir situationen avsevärt enklare än den är i dag. Går vi in i Mattias diskussion lägger sig bara en dimma över frågan … men det är antagligen avsikten. Då blir det ett evigt kattrakande i åratal om hur “etnisk svensk” ska definieras … och avsvenskningen av befolkningen kan fortsätta eftersom projektet “återvandring” aldrig kommer igång. PS. Den som vill ha en mer ingående diskussion om svenskhet, och varför jag inte betraktar mig som svensk kan med fördel läsa min samling “Bränn alla båtar!”. Där förklarar jag i några längre essäer min hållning. Länk nedan.

DN:S TERAPITÖS TAR TILL TÅRARNA Det är liksom inte bra att peta ihop en ledartext bara för att man måste – även om man inte har något att säga. Nu har DN:s Lisa Magnusson fått till en text där hon uttrycker sin oro för vad det ska bli av oss män, eftersom: “Det gamla kärva mansidealet är tillbaka. Men det skapar bara ensamhet och lidande”. Utgångspunkten är inte Lisa egen verklighet – något man ju får förstå. För DN:s redaktion är väl knappast en plats där fåordiga, hårdföra män anhopas. Där är väl mansidealet snarast Mark Levengood; män som smyger runt och viskpladdrar så att det ligger en ljudmatta av mummel över lokalerna. Lisas oro är följden av att hon gått på bio och sett filmen “Smugglaren”. En finsk dokumentär om Lisbeth som ger sig ut på sitt livs viktigaste uppdrag: att hitta pistolen som hennes far under finska vinterkriget riktade mot sig själv. Fadern har sparat sista kulan till sig själv ifall han skulle befinna sig ensam, och omringad av ryssar. Nu är han i just den situationen. Men innan han hinner trycka av detonerar en granat. Han överlever, men kommer resten av livet att plågas av splitter som finns kvar i kroppen … och av mardrömmar. Lisa verkar tro att allt skulle blivit bättre om han efter kriget ägnat lite mer tid åt att gråta: “Finska vinterkrigets soldater hade varit med om fruktansvärda saker. Gjort fruktansvärda saker själva. Men de hade inget språk för sitt lidande: det ansågs fult för män att gråta. Och man pratade förstås inte om PTSD på den tiden. En riktig karl pratade inte särskilt mycket alls.” Men vad talar för att det överhuvudtaget finns ord som kan användas för att lindra ångest, sorg och fruktan hos den som överlevt krigets fasor? Europa reste sig ur ruinerna efter andra världskriget, och återuppbyggdes av män och kvinnor som deltagit i strid, eller sett sina anhöriga föras bort för att avrättas. Dessa män och kvinnor valde tigandet och det hårda arbetet som sitt sätt att hantera fasansfulla minnen och upplevelser – och det gällde inte bara männen utan också kvinnorna. Om de hundratusentals kvinnor som våldtogs under andra världskriget ägnat sig åt att gå i terapi hade nog Europa aldrig rest sig igen. Och de som överlevde koncentrationslägren eller Einsatzgruppernas härjningar på östfronten teg oftast om helvetet, gömde undan det i ett litet rum i sitt medvetande och stängde dörren … och slet sedan för att återskapa sina liv. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia. Livet är orättvist, obegripligt orättvist, och långa perioder får den rena ondskan regera. Att vi ändå finns, lever och andras i dag beror på alla de där “kärva” männen och kvinnorna – de som insåg att föga båtar gnäll och gny – inte heller gråt. De som bar sitt lidande i tysthet … av det enkla skälet att det fanns för mycket att göra, för mycket som måste göras. Visst är det så att alla inte har orkat med detta. En del går under, stapplar in i galenskap, trycker i sig droger, eller konsumerar obegripliga mängder sprit. Men de kommer inte att sluta gå under om alla de som upplevt fasor tar varann i hand och vandrar in i en enda gigantisk terapisession. Under min barndoms somrar i Jugoslavien försökte jag ofta fråga de äldre, och även de mycket gamla, om vad som hänt under kriget. Ingen ville berätta något, man skrattade bara bort frågorna; typ: “Äh, kriget? Vi gav tyskarna stryk!”. Den vithåriga gamla, alltid snälla damen, i huset nedanför morfars och mormors gård, bjöd mig alltid på kakor när hon såg mig, och ville prata. Hon var nyfiken på mig, hur det var i Sverige, och ville veta vilken sorts böcker jag tyckte om att läsa … men kriget ville hon inte prata om, och hade ingen lust att förtälja något om att hon var den enda i sin familj som återvänt från lägren. I slutet av sin text närmar sig Lisa det rent idiotiska – hon jämför de föregående generationernas fåordiga hjältar och hjältinnor med dagens influerare: “Parallellt ser vi den gamla tidens kärva machoideal återvända, nu som fars: Unga killar lär sig i sociala medier att de ska slå sig i ansiktet med en hammare för att få en maskulin uppsyn. De får veta att de ska vara hårda. Inte mesa sig.” Hur trött i tänkandet är man om man tror att det är samma mansideal det gäller? Lisa lever i en värld där hon inbillar sig att allt löser sig genom pladder och plitande. Så är det tyvärr inte. Och Lisas syn på tillvaron ligger nog inte alltför långt bort från de där influerarnas, de som slår sig på hakan för att fixa sin käklinje. Allt är yta, och under den är det tomt. (Denna text är en fritext från dagens QLN.)